Osteopatin grundades i USA under slutet av 1800-talet av läkaren Andrew Taylor Still. Professionen växte fram i en tid då många medicinska behandlingar var begränsade i effekt och ibland förenade med stora risker.
Still utvecklade därför ett synsätt där noggrann klinisk undersökning, tankar om samspelet mellan kroppens struktur och funktion samt patientens samlade hälsosituation fick en central plats. De manuella teknikerna kom att spela en viktig roll, men de utvecklades som en del av ett bredare kliniskt resonemang snarare än som fristående metoder. Enligt arkiven vid A.T. Still University Museum of Osteopathic Medicine formulerade Still sina grundläggande idéer under 1870-talet och 1892 grundade han American School of Osteopathy i Kirksville, Missouri, den första organiserade utbildningen i osteopati.Grundandet av skolan innebar övergången från en enskild klinisk praktik till en organiserad profession med strukturerad utbildning.
Under de följande decennierna spreds osteopatin genom nya utbildningar, professionella organisationer och internationella kontakter. En viktig person i den europeiska utvecklingen var John Martin Littlejohn, som tidigare studerat hos Still i USA. Littlejohn kom att betona utbildning, vetenskaplig förankring och professionell organisering, något som kom att få stor betydelse för osteopatins fortsatta utveckling i Europa.
År 1917 grundade Littlejohn British School of Osteopathy i London, den institution som senare utvecklats till UCO School of Osteopathy vid Health Sciences University. Den brittiska utvecklingen fick över tid stor betydelse för hur osteopati organiserats och undervisats i Europa och Australien. En viktig milstolpe var Osteopaths Act 1993, som etablerade en lagstadgad reglering av professionen i Storbritannien och gav General Osteopathic Council ansvar för register, utbildningsstandarder och professionsreglering.
Idag utövas och undervisas osteopati i många delar av världen. Enligt internationella sammanställningar från Osteopathic International Alliance uppskattas närmare 200 000 kliniker världen över arbeta med osteopatisk vård i omkring 46 länder. Av dessa utgör cirka 79 000 osteopater med specifik osteopatisk utbildning, medan övriga är läkare med osteopatisk kompetens, de sistnämnda återfinns främst i USA. I Europa är den manuellmedicinska osteopatin särskilt väl etablerad och stor andel arbetar i länder där professionen är statligt reglerad eller erkänd inom hälso- och sjukvårdssystemet.
I Norden har osteopatin utvecklats genom både nationella utbildningsinstitutioner och ett växande regionalt samarbete. Ett centralt forum för detta är Nordic Osteopathic Alliance (NOA), där osteopatförbunden i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samarbetar kring professionsutveckling, utbildningsstandarder och patientsäkerhet. Med undantag för Sverige har samtliga nordiska länder redan infört nationell reglering av osteopati. Det nordiska samarbetet syftar bland annat till att stärka professionens synlighet, harmonisera utbildningsnivåer och underlätta rörlighet för osteopater mellan länderna.
Sammantaget innebär detta att den som utbildar sig till osteopat i Sverige blir del av en internationell profession med global utbredning, etablerade utbildningsmiljöer och en växande forskningsaktivitet. Även om professionen fortfarande är relativt liten i Sverige ingår den i ett större europeiskt och internationellt sammanhang där osteopatisk utbildning, klinisk praktik och professionsutveckling fortsätter att utvecklas i dialog med forskning, utbildning och samhällets behov.
