Naprapatbehandling kan riktas direkt mot den struktur eller funktion som ger patientens symtom, eller indirekt mot områden som i sin tur påverkar den. Hur naprapaten kombinerar de olika teknikerna avgörs av den kliniska bedömningen och patientens individuella förutsättningar. Två personer med samma symtom kan därför behandlas på olika sätt.
Vid valet av behandling väger naprapaten också in eventuella risker för den enskilda patienten, utifrån anamnes, undersökning och klinisk bedömning. Ibland behövs kompletterande undersökningar för att fastställa diagnosen eller avgöra om en viss behandling är lämplig.
Naprapaten tar dessutom hänsyn till var i läkningsförloppet patienten befinner sig, till exempel i akut eller subakut fas, om besvären är återkommande och om det finns en underliggande patologi. De flesta skador har ett naturligt läkningsförlopp om kroppens läkningsförmåga är intakt. Om den inte är det bör behandling och rehabilitering sättas in i tid. Behandlingen behöver därför inte se likadan ut från gång till gång, inte ens vid samma skada.
Behandlingsplanen bygger bland annat på vilken struktur som är skadad, vilken funktionsförändring som finns, skadans omfattning, symtomens intensitet, det allmänna fysiska och psykiska hälsotillståndet och individens förutsättningar. Naprapaten kombinerar tekniker som manipulation, mobilisering, nervmobilisering och mjukdelsbehandling, och kompletterar vanligen med tränings- eller rehabiliteringsprogram och vid behov ergonomisk rådgivning. Målet är en balans mellan rörlighet, styrka och koordination.
Vid manipulationsbehandling placerar naprapaten händerna mot en vald kontaktpunkt i förhållande till den led som ska behandlas och utför sedan en snabb rörelse. Rörelsen går utöver ledens fysiologiska rörlighet, men utan att överskrida det anatomiska ytterläget.
Syftet är att töja lednära bindväv och muskler och normalisera funktionen i ryggens och extremiteternas leder.
Mobilisering är en manuell teknik där naprapaten för leden en eller flera gånger inom eller vid den passiva fysiologiska rörelsegränsen, utan någon snabb impuls. Syftet är detsamma som vid manipulation: att töja lednära bindväv och muskler och återställa ledens funktion och rörlighet, och därigenom funktionen i omgivande bindväv, muskler och nerver.
Naprapatins grundare Oakley Smith kombinerade redan från början manipulation med mobilisering, och det har sedan dess präglat naprapatin. De första mobiliseringsteknikerna var stout- och thrilltekniken. I båda anpassar naprapaten trycket efter motståndet och riktningen i den inskränkta rörelsen. Trycket hålls i cirka 20 sekunder, minskas lika länge och tas sedan upp igen – i stouttekniken som ett kontinuerligt tryck och i thrilltekniken som rytmiska stötar eller töjningar.
I dag används även muskelenergiteknik (MET) och postisometrisk relaxation (PIR). Vid MET förs leden till ytterläget, där naprapaten fixerar segmentet medan patienten gör ett litet muskulärt motarbete i motsatt riktning mot den inskränkta rörelsen. Vid PIR gör patienten i stället inget medvetet motarbete, utan tittar åt olika håll och andas in och ut enligt instruktioner, så att vävnaden som upprätthåller rörelseinskränkningen slappnar av.
Effekten brukar förklaras med Golgis senorgan (senspolar), som reagerar på töjning och hämmar muskelns spänning. När muskeln spänns i ett redan uttöjt läge stimuleras senorganen, muskeln slappnar av och rörelsen kan tas ut ytterligare.
Nervmobilisering används för att mobilisera nervsystemets olika delar. Syftet är att nervplexa, nervrötter och perifera nerver ska kunna röra sig normalt i förhållande till omgivande strukturer som ligament, muskler och skelett, så att nerver, muskler och bindväv kan samspela.
En form av nervmobilisering användes tidigt inom naprapatin, vid tillstånd där man ansåg att nervroten hade vuxit samman med nervrotskidan, till exempel efter en diskskada. Tekniken kan delvis jämföras med dagens så kallade tensioner-tekniker. I dag används nervmobilisering av flera yrkesgrupper inom manuell medicin.
En myofasciell triggerpunkt är en överkänslig punkt i en spänd sträng av muskelfibrer. Den ger lokal smärta men också en typisk utstrålning av smärta till en annan del av kroppen.
Behandlingen syftar till att få den spända muskelfibersträngen att slappna av, med stretch- och avslappningstekniker och genom de reflexer som tryck och beröring har på smärta. Varför strängen uppstår är inte helt klarlagt. Enligt en teori orsakas den av en ond cirkel där energibrist gör att muskelfibrerna inte kan släppa sin sammandragning, enligt en annan av en skada på cellnivå där kalcium läcker ut och håller muskelcellen aktiverad. I båda fallen töjer naprapaten ut muskelfibrerna för att bryta den onda cirkeln.
Vanliga tekniker är muskelpressur, stretching enligt PNF, INF och PIR, massage och så kallad dry needling. Beroende på vad som orsakat triggerpunkterna kan de också påverkas indirekt, och ibland direkt, med manipulation, mobilisering och nervmobilisering.
Stretching används för att påverka bindvävens och musklernas funktion, spänning och elasticitet och därmed indirekt ledernas rörlighet. Syftet är att öka eller bibehålla rörligheten, minska muskelspänningen och öka cirkulationen.
Den vanligaste metoden inom naprapatin är PNF (proprioceptiv neuromuskulär facilitering). Muskeln töjs till ett ytterläge utan smärta, leden fixeras och patienten spänner muskeln statiskt i 6–10 sekunder. Därefter slappnar muskeln av och töjs till ett nytt ytterläge, vanligen tre till fem gånger. Avslappningen brukar förklaras med Golgis senorgan, som hämmar muskelns spänning.
Vid INF (inhiberande neuromuskulär facilitering) arbetar patienten i stället statiskt med den motsatta muskeln, antagonisten, vilket ger en reflektorisk avslappning genom så kallad reciprok inhibering. Aktiv PNF kombinerar PNF och INF. Den övergripande effekten av stretching är ännu inte vetenskapligt klarlagd, eftersom forskningen är begränsad.
Massage är den grundläggande formen av behandling av bind- och stödjevävnad inom naprapatin. Med tryck och töjning bearbetas vävnaden för att öka cirkulationen och minska smärta och spänning.
Naprapater använder främst klassisk massage med strykningar (effleurage), knådningar (petrissage), friktioner, kantningar och saxningar. Smärtlindringen förklaras bland annat med den så kallade portteorin (gate control theory): massagen påverkar tryck- och beröringsreceptorer, vars signaler i ryggmärgen dämpar smärtsignalerna på väg till hjärnan. Det finns också teorier om att kroppens eget hormon oxytocin bidrar till ett ökat välbefinnande.
Naprapater använder också djupa tvärfriktioner (DTF), som anses kunna påverka sammanväxningar och bindvävsärr i bind- och stödjevävnad. Syftet är att starta en ny läkningsprocess som motverkar att ett nytt ärr försämrar funktionen. Behandlingen bör kombineras med rehabilitering.
