Kiropraktisk diagnostik syftar till att identifiera orsaken till patientens symtom, men också att utesluta allvarligare tillstånd. Bedömningen bygger på en kombination av anamnes, klinisk undersökning och vid behov kompletterande utredningar. Kiropraktorn arbetar utifrån en helhetssyn där både strukturella och funktionella faktorer, liksom patientens individuella förutsättningar, vägs in.
Med diagnostik avses att fastställa om symtomen orsakas av en led, muskel, nerv eller annan struktur, och hur dessa faktorer samverkar. Funktionsnedsättningar kan uppstå genom nedsatt rörlighet, ökad rörlighet, muskulär obalans eller förändringar i vävnadskvalitet. Bedömningen handlar därför lika mycket om att identifiera områden där behandling är indicerad som att avgöra var behandling bör undvikas eller ersättas med andra åtgärder.
En korrekt diagnos är avgörande för att behandlingen ska bli säker och effektiv. Kiropraktorn gör alltid en risk–nytta-bedömning inför behandlingsval, och vid behov remitteras patienten vidare till annan vårdgivare.
Diagnostiken inleds med en noggrann anamnes där patientens sjukdomshistoria betraktas. Här kartläggs symptomens debut, varaktighet, utveckling och eventuella tidigare skador eller sjukdomar. Kiropraktorn tar också reda på medicinering, ärftlighet, arbetsmiljö och livsstilsfaktorer.
En central del i anamnesen är att identifiera så kallade red flags (tecken på allvarlig patologi) och yellow flags (psykosociala faktorer som kan påverka symtombilden eller prognosen). På detta sätt bedöms om besvären är lämpliga för kiropraktisk behandling eller kräver vidare utredning.
Undersökningen syftar till att bekräfta eller utesluta preliminära hypoteser från anamnesen och att fastställa en diagnos som kan ligga till grund för behandling. Patienten informeras kontinuerligt under undersökningens gång för att skapa trygghet och delaktighet.
Kliniska undersökningar omfattar:
Undersökningen kan inledas centralt, vid ryggraden, och därefter utvidgas till perifera leder och muskler. Om symtomen tydligt är lokaliserade (t.ex. en akut idrottsskada) fokuseras undersökningen initialt på det området.
Undersökningen kan inledas centralt, vid ryggraden, och därefter utvidgas till perifera leder och muskler. Om symtomen tydligt är lokaliserade (t.ex. en akut idrottsskada) fokuseras undersökningen initialt på det området.
När anamnes och undersökning är genomförda ställer kiropraktorn en diagnos som ofta beskriver både strukturella och funktionella aspekter av patientens besvär. Utifrån detta upprättas en behandlingsplan som anpassas efter patientens aktuella behov, hälsotillstånd och var i läkningsprocessen besvären befinner sig (akuta, subakuta eller långvariga).
Om undersökningen påvisar tecken på tillstånd som inte lämpar sig för behandling hos kiropraktor, eller där annan vård är mer lämplig, remitteras patienten vidare. På så sätt blir diagnostiken både en grund för behandling och ett viktigt led i att säkerställa patientsäkerhet.
Sammanfattning av diagnostiska metoder:
Undersökningen kan inledas centralt, vid ryggraden, och därefter utvidgas till perifera leder och muskler. Om symtomen tydligt är lokaliserade (t.ex. en akut idrottsskada) fokuseras undersökningen initialt på det området.
Undersökningen kan inledas centralt, vid ryggraden, och därefter utvidgas till perifera leder och muskler. Om symtomen tydligt är lokaliserade (t.ex. en akut idrottsskada) fokuseras undersökningen initialt på det området.
